....som min farfar dog. Det var den hemskaste dagen jag upplevt. Jag kommer ihåg att jag satt och sydde på ett par byxor då mamma gav mig nyheten. Först satt jag helt orörd och chockad och kunde inte förstå situation. Sedan började tårarna rinna ner för mina bleka kinder. Mina ögon blev glasklara! Nää, usch så hemskt det. Tiden går så fort. Jag minns det som om det vore igår. 15 juli 2008 
Jag skrev en dikt till honom ett tag efter han gått bort, och den satte vi på hans grav då han skulle ha fyllt 75 år. Den skickade vi även in till tidningen som minne. Jag blev verkligen rörd då jag fick höra så fina kommentarer om den.
Vill ni också läsa den??
Gå då in här: Saknaden är stor